Vikten av berättelser och röster

Vikten av berättelser och röster

28 juli, 2015

Sitter i bilen och lyssnar på Hans Mosessons, Nationalteatern och sedermera ICA-Stig, sommarprogram, samtidigt som jag inspekterar och reflekterar över vägsträckan Ljusdal – Bollnäs. Jag är tillbaka på jobbet. Mosessons fantastiska berättarröst, han är ju faktiskt skådespelare, ger inspekterandet och reflekterandet fler dimensioner. Jag lägger inga värderingar eller synpunkter på hans politiska ställningstaganden, utan konstaterar att han är en god berättare. Det är härligt att höra en god historia, en fin berättelse. En sådan berättelse vi alla bär på. En sådan berättelse som rösterna längs Fjällvägen besitter och förmedlar.

Inspekterandet av vägavsnittet Ljusdal – Bollnäs, som för övrigt är bland dem som har högst trafikflöden längs Fjällvägenstråket, och speciellt så här års, resulterar i konstaterandet att Fjällvägensamarbetet behövs mer än någonsin. Otippat? Nej! Men inte desto mindre viktigt. Det krävs uthållighet i det här arbetet. Och då menar jag uthållighet från samtliga aktörer och finansiärer. Förbättringar sker och kommer att ske, men de kommer inte av sig själva. Fjällvägens röster behövs. Vi har åstadkommit en hel del under denna relativt korta projektperiod. Bara att bygga upp en samverkansplattform tar tid och jämför vi med andra verksamheter och projekt liknande Fjällvägens som Bergslagsdiagonalen, vet vi att det tar tid. Men uthållighet, samverkan och samsyn har gjort att de har kommit långt sedan 90-talet. Så min stora önskan och vilja är att förutsättningarna för att driva Fjällvägenarbetet vidare ska finnas i höst. Att inte benen slås undan, modet sviker och uthålligheten avtar. Den känsla och den attityd som ibland nosar oss i nacken och lite raljant uttryckt kan sammanfattas med, ”ja, ja, lille vän, vi vet att ni tycker detta är viktigt, men ni är inte så viktiga…” kommer till mig under Mosessons sommarprogram samtidigt som jag ser hur viktig Fjällvägen är för näringslivets utveckling och ibland överlevnad. Fråga mig inte varför, men det var något med den där berättarrösten. 

 

Kommentarsfält stängd.